Den kreativa processen är ingen lek

2026-01-16

Här sitter jag och skriver efter veckor av skrivkramp och en känsla av att allt bara blir skit oavsett vad jag gör. Att försöka locka fram ord ur hjärnan att sätta på pränt har känts som att försöka extrahera vätska ur en sten  – inget kommer! 

Att skriva är som roligast när allt bara flödar, när orden och formuleringarna obehindrat formas som om de bara väntat på att få komma ut ur sin metafysiska linda och bli till något konkret.

Jag har skaffat mig flera skrivprojekt där innehållet bör uppdateras med jämna mellanrum. Dels här, där Bloggarnas oskrivna regel tycka handla om kontinuitet och nyskapande om du inte vill förpassas till Blogg-döden. Jag skriver på ett diktverk och publicerar en dikt i veckan på Instagram samt ett nytt bokmanus där jag självklart vill nå mållinjen så fort som möjligt för att kunna gå vidare med andra projekt jag har i åtanke. Alltså tycks denna blockering förstöra mer än bara min sinnesro och får mig att slita mitt hår i ren frustration.

Under perioden av skrivkramp har jag försökt hitta sätt att kringgå min produktiva blockering genom att göra det vi nutidsmänniskor gör bäst: att vara rationell. Jag har försökt göra to do-listor, tänkt ut de bästa ingångarna och bästa ämnena att skriva om, staplat upp olika sätt att få igång skapandet på och använt mig av tidtagarur för att "tvinga" mig själv att skriva under en viss tid. Har gått sådär...

I ärlighetens namn var det enda som funkade att bara ta en paus och låta kreativiteten flöda när jag var som mest avslappnad och började hitta glädjen i den igen. Att försöka rationalisera en process som springer ur något abstrakt har för mig varit en fälla. Det går inte att tvinga fram en kreativ process, den måste få leva sitt eget liv. Trots deadline och press inför att ständigt generera nytt material, lyder den inte under våra hård utarbetade effektivitetsnormer. Kreativitet är inte en hårdvara du kan diktera över, det är en inneboende rebell som hatar allt vad måsten heter. 

Recension skräcklitteratur

2025-11-15

”Vi har alltid bott på slottet” av: Shirley Jackson

Kortroman vars historia kretsar kring Merricat, hennes storasyster Constance och deras farbror Julian. Resten av medlemmarna i familjen Blackwood dog av

arsenikförgiftning flera år tidigare.

Det är en av de största romanerna genom tiderna inom gotisk skräck där mystiken ständigt är närvarande. Karaktärernas personligheter skapar i sig en krypande

olust samtidigt som omständigheterna kring den massdöd familjen drabbades av adderar ytterligare ett lager av obehag genom hela boken.

Kanske inte den läskigaste boken jag läst men definitivt läsvärd och är en light-version för den lättskrämda läsaren.

”Lilla stjärna” av: John Ajvide

Om du gillar splatter så är det här boken för dig!

Med dess högst grafiska skildringar av våld, blod och ond, bråd död lämnar den inget utrymme för den känsliga läsaren.

Den handlar om två flickor med helt olika bakgrund som växer upp på olika håll i Sverige men som möts när de båda fyllt fjorton år. Tillsammans skapar deras vänskap en fristad för förvridna drömmar, osunda tankemönster och handlingar som saknar spärrar.

En bok som gör skäl för att kallas extremlitteratur.

”Skymningsporten” av: Jeanette Winterson

En ruggig skräckroman med magstarka inslag av förruttnelse, död och djävulska konspirationer, som kombinerar historiska händelser kring häxprocessen i England på 1600-talet med magi och groteska fantasifoster som utgör en bisarr och stundtals frånstötande skildring. Det är svårt att säga huruvida det obehag som läsandet frambringar uppstår genom beskrivningar av kroppar som faller sönder i döden, ohyggliga tortyrscener, barn som utnyttjas eller av det faktum att författaren har hittat på dessa motbjudande detaljer och skapat en berättelse av dem. Den är stundom mycket ingående i beskrivningar av ytlig karaktär och stundom återhållsam kring de detaljer som rör karaktärernas inre och bakgrund. Det är ett virrvarr av ondskefulla häxjägare och lika ondskefulla offer, där man undrar vems sida man egentligen ska stå på.

Det är en bok som faller under sin egen kategori, för en läsare som gillar kusliga, vridna och lite udda böcker.

Fredagsdikten

2025-10-31

en saknad och ett ömhetsbevis för våra nära och kära som vandrat vidare

Du strör rosenblad efter dig

på din väg upp till himlen

människorna som ser på

sträcker ut sina händer

i floden av tårar som vill dra med sig allt

bort

bort

i väg far du och du strör rosenblad efter dig

till en oändlighet där trängtan råder

stilla

men ändå i ständig rörelse

som aldrig glöms bort i försummelsens universum

som alltid kommer höras i sorlet av världens alla sorger

en evig själ

för alltid saknad

Allhelgonahelgen står för dörren och jag förbereder mig för morgondagen som kommer fyllas av kärleksfulla hyllningar, tårfylld saknad och allehanda minnen av olika de slag som de bortgångna gett upphov till. 

Med risk för att låta morbid men allhelgonatraditionen att besöka gravar och visa vördnad för de döda är en av mina favorithögtider. Det cykliska varandet av människan som föds och dör för att återuppstå inom ramarna för det du tror på, eller bara leva vidare i de minnen de skapat hos andra, rymmer både en skönhet och en skörhet som uppfyller mig med andakt. Det rymmer allt det mänskliga där glädje, sorg, kärlek och förtvivlan samexisterar och ger oss som fortfarande är i livet en chans att se på vår existens med tacksamhet och får undersöka vad sorgen kan lära oss.

När sedan kvällen kommer och gravarna lyser upp i det tidiga novembermörkret står varje ljuspunkt för den tillgivenhet vi visar varandra, som sträcker sig bortom livets gränser.  

Fredagsdikten

2024-10-24

Dansa med mig!

Virvlande, vindlande, gnistrande röd

Trampande klampande stampande ljöd

Handen i midjan, klacken i golvet

Sprängda i ett fyrverkeri av eld och av glöd

Pockande lockande lirkande spröd

Pustande frustande suckande andnöd

Mångfald av färger, hår som slänger

Kjolar som svänger, starka armar som stöd

Tumlande fumlande flirtande erbjöd

en paus att sitta och prata ostörd

Mycket av den poesi jag skriver har sitt ursprung i bilder som dyker upp i mitt huvud. Det börjar ofta som något specifikt, vilket i det här fallet är en par flamencodansande människor som står som symbol för eldig passion, åtrå och det mänskliga och kroppsliga. Denna bild ger vidare upphov till en mängd känslor som är intressanta att gestalta.

En dans som flamenco innehar en speciell värme, som för all del går att härleda till de södra breddgradernas höga medeltemperatur men det säger också mycket om den kultur den är sprungen ur. Det är hårda klackar i golvet, vida och dramatiska volanger i kjolarna och intensiva, storstilade rörelser som tyder på en självklar plats i rampljuset (eller åtminstone avsaknaden av rädslan för att synliggöras).

Om vi skulle jämföra den med svensk folkdans som ger ett betydligt mer lågmält intryck, både när det kommer till klädsel och utövande, blir kontentan att flamenco härstammar ur en kultur där passion, och stolthet är centralt. Där man inte räds att synas och höras och där längtan efter att uttrycka sig är stark och kraftfull.

Den går således att likställa med livslust, de sidor av en människa som är livsbejakande och där jaget får ta plats utan skam eller blygsel och den totala hängivelsen åt sin passion.   

Bokrecension

2025-10-23

Yellowface av Rebecca F. Kuang

Handlingen kretsar kring June Hayward som stjäl sin döda väns bokmanus och publicerar det som om det vore hennes eget, vilket blir startskottet för hennes kometkarriär som författare. Dock dröjer det inte länge förrän misstankar riktas mot henne och hon snärjer in sig i en djungel av lögner och inser att hon till slut inte kan backa från sin uppdiktade version av verkligheten.  

En oväntat fängslande roman om en människas skuggsidor, där missunnsamhet, maktmissbruk, avundsjuka och girighet gestaltas på ett rått och uppriktigt sätt. Dessa skuggsidor lockas fram i ett ytligt, girigt och lika avundsjukt bok-Community som obarmhärtigt utnyttjar sina författare, höjer dem till skyarna om det finns minsta personliga vinning, för att sedan spotta ut dem och lämna dem i rännstenen när det inte längre finns något att hämta.  Det är en ärlig skildring av bokbranschen och dess lockande gröna gräs vars drömlika värld lätt grusas för den som inte håller måttet samtidigt som boken tar upp viktiga frågor om etnicitet, rasism och vem som äger tolkningsföreträde. Dessutom skönjas vansinnet hos en desperat människa som inte längre skyr några medel för att upprätthålla den fasad som byggt upp hennes enorma framgång, vilket är kryddan som gör att du som läsare inte vill lägga ner boken.

Fredagsdikten 

2025-10-17

De blå bergen

De blå bergen viskar

I en vindpust sprids orden om stunder som flytt

En saknad bakåt

Och en längtan framåt

Tidens spår sliter men nu tronar de högt

Deras skugga faller på allt som är och på det som varit

En komprimerad evighet i ett fångat ögonblick

De blå bergen förblir desamma

Ända tills tiden har nött ner dem och en sekund av evigheten har gått

I en bråkdel av virvlande tidsrymder står jag och ser tillbaka

på de blå bergen som viskar:

den gamla goda tiden är nu och framtiden en illusion

Tiden flyter obönhörligt förbi, vare sig vi vill det eller inte och ibland slås jag av den ofantligt tunga tanken att jag hittade mitt kall alldeles för sent i livet. Att jag kastat bort både tid och ungdom på att envist trampa fram i grottekvarnen hos arbetsgivare som inte förtjänade vare sig min tid eller surt förvärvade energi och kreativitet. Jag får en känsla av att jag gav mina bästa år åt något jag egentligen avskydde, som inte närde min själs längtan efter andra uttryckssätt och som ständigt tog mig för givet trots att jag gav mer än vad jag egentligen orkade. 

Bitterheten som drabbade mig efter att jag sjukskrevs för utmattning och var sängliggande i flera månader var enorm. Jag förebrådde alla inblandade chefer för mitt sargade nervsystem, ville förvisa dem till helvetets allra vidrigaste håla för att ha stått och sett på hur jag tog på mig ytterligare ett projekt, hur de gladeligen lät mig göra deras jobb utan som mycket som ett tack.  Jag kände avsmak för mina före detta bortskämda kollegor som inte gjorde annat än gnällde och krävde mer och mer och mer, trots att jag redan baxnade under tyngden av alla måste och känslan av att vilja vara alla till lags.

Min historia är inte unik, den är sorgligt nog till och med vanligt förekommande. Särskilt hos kvinnor som lider av duktig-flickasyndrom och inte inser att deras värde inte sitter i deras prestationer.

Jag har fått jobba med min acceptans inför det som hände och att sakta men säkert förstå att det som hände faktiskt hade en mening. Det fick mig att avsky den bransch jag befann mig i så innerligt att jag skulle göra vad som helst för att slippa återgå till den. Och detta ledde i slutändan till att jag vågade ta steget och faktiskt satsa på min dröm: att få ägna mig åt litteraturstudier och skrivande.

Nu i efterhand kan jag se min sjukskrivning som en blessing i disguise, något som skakade min persona så i grundvalarna att jag inte hade något annat val än att gå en annan väg. Och jag är så tacksam för det!

Och, det är aldrig försent! Livet är NU och jag har evigheter av nu- enheter att fortsätta göra det jag älskar, för ingen annans skull än min egen. 

Den goda tiden är nu och framtiden en illusion.

Bokklubben som stod sig

2025-10-12

För er som vill ha ett tips på hur man gör om man dels vill få mer inspiration till att läsa böcker och dels hänga med underbara människor några timmar i månaden samtidigt som man äter god mat och diskuterar litteratur, då föreslår jag att man startar en bokklubb.

Vi var från början tre, jag och mina systrar, som bestämde oss för att köra igång ett mer seriöst arrangemang men senare utökades cirkeln med varsin bästis och vi är idag 6 läsglada individer. Det har varit en återkommande aktivitet som har högsta prioritet där vi alla samlas, pratar om månadens bok och äter gott. Självklart finns det utrymme för personliga redogörelser om tillvaron i stort samt en och annan skvallernotis som självklart måste behandlas. Men i övrigt är vi seriösa litteratur-diskutanter som analyserar och betygsätter det vi läst på ett högst andaktsfullt sätt... tanken är i alla fall god men det händer ju att en tråkig bok kommer i skymundan för mer intressanta avhandlingar. 

Upplägget: En bok i månaden som värdinnan väljer och en rullande band- princip när det kommer till turordningen i värdskapet. Ett koncept som möjliggör ett bredare val av litteratur eftersom man har en tendens att snöa in sig på sin favoritgenre och favoritförfattare. Men på detta vis vidgas vyerna och du kommer i kontakt med böcker som du aldrig hade tittat åt i vanliga fall. Repertoaren har således varit bred, vi har avhandlat alltifrån deckare till faktaböcker till självbiografier (It's Britney, bitch) och givna klassiker. Det har varit storsäljare och smalare stilarter, kvalitativ läsning och rena skräpet men alla böcker har fyllt sitt syfte.

Den här gången stod jag värdinna och hade följaktligen bett mina bokklubbsfränder att läsa råmanuset till min kommande bok med arbetsnamnet "Ortens döttrar". SÅ LÄSKIGT! Men samtidigt en så trygg plats att dela med mig av mitt alster på. Det var ett sätt att få hela biten med att ge ut min egna bok att kännas mer verklig.

 Jag är så tacksam för mina boklubbsvänner och jag älskar vår lilla klubb!

Banned book week

2025-10-09

Med sorg ser jag hur vår västerländska civilisation faller allt djupare ner i förkastelsens mörka grav, grävd av fascistliknande regeringar, högerpopulistiska falanger inom politiken och religiösa fundamentalister där censur, oliktänkande och kritiska röster ses med allt strängare ögon.

Att förbjuda böcker har länge setts som något diktaturer, strikta regimer och teokratier har sysslat med, som av rädsla för att folket ska vakna upp och inse sin obestridliga makt, gör allt för att kväsa den. Men nu ser vi hur Det stora landet i väst plockar bort allt fler böcker från hyllorna på skolbiblioteken. Trump-administrationen anser bland annat att genusideologi och kritisk raslära kan verka skadligt för folket och de böcker som rör sig inom dessa teman bör således tas bort. Han menar att det är upp till lokala skol- och bibliotekssystem att avgöra vad som bör finnas i skolbiblioteken. Dessutom tycker han att föräldrar ska ha större inflytande över vad deras barn läser under skoltid, vilket bäddar för att sexualundervisning och böcker som stödjer evolutionsteorin kan försvinna i delstater där konservativa kyrkor har stort inflytande.

I Europa kan vi se hur Ungern låtit bokhandlare som säljer litteratur kopplad till HBTQI-teman få böter för att dessa böcker fått en alltför framträdande roll i deras marknadsföring. Polen är en annan stat som infört liknande begränsningar kring HBTQI-relaterad litteratur i form av deras lag Lex Czarnek.

Kanske är det med rätta? Allt högre, konservativa röster menar att detta är regler som regeringarna inför i ett försök att bibehålla moralen i ett allt för liberaliserat samhälle som hotas att förgås i något sorts Sodom- och Gomorraliknande förfall. Men vem är det då som bestämmer vilken moral man ska luta sig mot? Är det den strikta, religionsbaserade moralen ála 60-talet, där kvinnor är fjättrade till hemmet, männen de självklara försörjarna och den straighta kärleksakten den enda godtagbara normen? Eller är det moralen som säger att vi alla har samma rätt att finnas och att det går att skapa ett samhälle där alla kan samsas om den ständigt krympande landyta som människan har att förfoga över?  Det svåra blir ju att hitta svaret på den frågan om böcker som upplyser dig om just det ämnet inte längre finns tillgängliga. Kvar blir då endast en ensidig bild av verkligheten som en allt mer auktoritär ledare menar är den rätta världsåskådningen.

Vems åsikter är dina?         

Fredagsdikten

2025-10-10

Vemodet och jag 

Vemodet bor på samma adress som jag bor

Han bär samma kläder och knyter på sig samma skor

Ambitiös är han allt ty han är ständigt satt på jour

Redo att stå till tjänst med en honnör vid sin sejour

Han slår sina klor i mig och målar himlen grå

Han skär sönder mina fötter så att inte jag kan gå

Och ibland är hans djävulskap mer än vad jag kan utstå

Men då lovar han mig allt det vackra som jag snart ska få

Han ger mig vackra ord, han ger mig drömmar och vision

Ur avgrundsmörkret växer fram en allt större passion

Ur sprakande solnedgångar ger han mig åter framtidstron

För allt han ständigt ger mig ger jag honom min pardon

Fredagsdikten

2025-10-03

Skärmar som pärmar, penna och papper

Nu behöver du inget mer

Skärmar som härmar mänsklig kontakt

pixlar och elektronik ler och talar till dig

Skärmar som närmar sig ett mänskligt hjärta

strömmen i väggen som defibrillerar

Skärmar som fjärmar oss längre ifrån varandra

Ingen är god nog och livet blir en charad

 Skärmar som avskärmar dig från verkligheten

alle man till sina fallskärmar

planet är på väg att störta

Solen skiner och det är svårt att slita sig från tangenterna som oupphörligen skapar diverse haranger längsmed dataskärmen på min beställning. Jag är en människa av min tid, fastnar inte bara framför datorn utan sitter oupphörligen och dumscrollar längs sociala mediers vilseledande stigar. ibland låter jag TV:n vara med på ett hörn också. Men klyschan om att verkligheten faktiskt inte utspelar sig på en liten mobil eller surfplatta är sann, precis som så många andra av världens alla klyschor. 

Släpp paddan och ta dig ut, ut i solen eller regnet bland människor och lär dig att kommunicera på nytt, lär dig kallpratets underskattade konst och lyft blicken. Lämna plats åt en äldre dam på tunnelbanan som du nu lägger märke till och återupptäck en värld som gör sig så mycket bättre när den upplevs Live än att se den livestreamas på Instagram.

Bland kor och människor

2025-10-01

recension av Sanna Samuelssons Mjölkat

Att drabbas av en text, det är att läsa Sanna Samuelssons debutroman Mjölkat. Jag har drabbats och jag vet inte om jag någonsin kommer att se en skördetröska på samma sätt igen.

     Med ett vemod och samtidigt ett slags juvenil upproriskhet skildras huvudkaraktären Ellen som efter att ha gått på semester reser tillbaka till sitt barndomshem, en numera nedlagd bondgård. Då hon finner att familjen som bor i hennes tidigare hem är bortresta tar hon huset i besittning. Detta medan lantluft, tryckande värme och en känsla av utanförskap genomsyrar hennes kommande vistelse och tillvaron kommer att präglas av hur nuet möts av ett avlägset då som ändå tycks vara smärtsamt närvarande.

     Sanna Samuelsson skriver med en ofiltrerad råhet som är svår att värja sig mot och får dig att förlåta huvudkaraktären för sitt intrång hos en intet ont anande familj. Samtidigt inrymmer språket en nästintill poetisk skönhet trots otalet beskrivningar av kodynga, slem och olika kroppsfunktioner hos både människor och djur.

     Det är en innerlig berättelse om att vara människa, där uppväxten tycks ha drabbat dig innan du hunnit säga ifrån och om skammen att tillhöra en samhällsgrupp med låg status. Samma samhällsgrupp som de övre socialskikten lärt sig att se ner på redan under tiden då Sveriges rike formades under en kungakrona och de tre stånden uppstod, varav bönderna var längst ner i hierarkin. Ett utforskande av ett vi-och-dem, där rädslan över att inte passa in ständigt gör sig påmind.

     Det är också en oförställd berättelse om livet på en bondgård, under kapitalismens oupphörliga intrång som gör det omöjligt för småskaligt lantbruk att gå runt. En ständig kamp mot naturens nyckfullhet och fogdens giriga fickor, ett ensamt barns strid mot det sociala arvet och kampen mellan jorden och människans framfart. Samtidigt skönjas uppbrottet mellan Ellen och flickvännen Diana i bakgrunden och skapar ytterligare en dimension av melankoli och självrannsakan.

     Det Sanna Samuelsson har lyckats med är inte bara en fullgod debutroman med guldstjärna i kanten, hon tangerar även klassiska författare inom arbetarlitteraturen som Moa Martinsson och Eyvind Johnsson genom att beskriva lantbrukarens liv och förehavanden. Men här i en postmodern värld där tradition och erfarenhet trycks undan av industrialiserad automatisering. Där allt som räknas är ett självuppfyllande, inte vad jorden ger den stora massan genom lantbrukarens nariga händer.

     Det är en bok att avnjuta under tystnad och reflektion, en bok för den som intresserar sig för allt det komplicerade med att vara en egen person men samtidigt en del av ett kollektiv och svårigheterna med att känna tillhörighet. Det är en bok för den som vill drunkna i vackert utformade allegorier och för den som föredrar betydelsefulla meningar över tomma ord.

Men det är också en bok för dig som någon gång hamnat bakom en traktor, just som du var på väg till något jätteviktigt möte och finner dig själv svärande över denna bonde som kryper fram över asfalten. Just för dig är den, definitivt!